Skrivandet har möjlighet att fördjupa bilden av oss själva och andra. Det kan hjälpa oss att få fatt i de djupare, mer komplexa berättelserna, reflektera över dem och över våra reaktioner. Vi är vana att se, läsa och höra korta, snabba, ytliga fragment av historier, som far förbi oss utan att vi hinner reagera på dem, ofta inte ens registrera dem. Skrivandet kan bli en motreaktion mot det stressade och ytliga i våra liv. Om vi ger plats åt det kan vi även fördjupa relationen med våra vänner, vår familj, arbetskamrater och släktingar.

Hur kan vi då närma oss det inre, den där berättelsen som vi kanske inte ens vet att vi har inom oss? Och hur hjälper skrivandet och läsningen oss att finna sina ord och sitt språk? Själva grunden, som jag ser det, är att berättelserna redan finns inom varje människa. Min uppgift som biblioterapiledare blir då att ge ingångar till dessa platser, sätta i gång en skrivprocess, skapa utrymme, tid och en trygg plats där deltagarna vågar ge sig hän. Och inte minst, ge tilltro till att alla kan skriva på det här sättet. Sedan kan samtal och fortsättning skilja sig åt eller kan det göras helt för sig själv, utan annat samtal än det som sker inom den som skriver.

I de kurser jag har är det vanligt att deltagarna säger att kursen gett tillfälle till lugn och/eller vila, att ”det känns som efter en meditation ungefär”. Vi släpper ut, lastar av oss, lättar på trycket, och kommer därmed i kontakt med stillheten. Det vi skriver är inte farligt, kroppen tar hand om sig, även om det ibland kan bli både känslosamt och svårt – även om det ibland väcker starka känslor så går de obehagliga känslorna ofta snabbt över och en känsla av lättnad infinner sig. Är man i mycket utmanande perioder i livet eller är psykiskt instabil kan det behövas annan hjälp, biblioterapi kan vara ett hjälpsamt kompletterande verktyg men ersätter inte psykoterapi eller annan vård vid sådana tillfällen.

Finns det andra skäl att skriva än att ha en fördjupad kommunikation med sig själv eller bearbeta svårigheter? Kan man inte skriva bara för att det är roligt och ger avkoppling? Eller för att slippa tänka på sin situation en stund? Jo, absolut, det har visat sig att hur väl man lyckas uppmärksamma saker man är tacksam för står i direkt relation till den allmänna känslan av glädje man upplever i livet. Skrivande på temat tacksamhet har visat sig leda till betydande förbättringar inom områdena lycka, livsglädje och tacksamhet, det är alltså ett bra sätt att förbättra viktiga aspekter av välbefinnande. Detta har ett flertal forskargrupper tagit fasta på och i olika studier undersökt hur skrivandet kan vara ett verktyg. Ett enkelt sätt kan vara att skriva tacksamhetslistor några gånger i veckan, eller skriva flödesskrivande (skriva utan att tänka allt för mycket, bara låta pennan gå) om saker som är positiva i livet. Kanske med inledningsmeningen “Jag är glad över…”

En studie där forskarna valde en metod som gick ut på att skriva tacksamhetsbrev (som inte skickades) ger stöd för uppfattningen att vi människor har förmågan att genom egen insats positivt förändra upplevelsen av våra liv. Studien visade en signifikant ökning av upplevelsen av tacksamhet och glädje redan efter första brevet. Efter det fjärde och sista brevet hade den ökat ytterligare och resultaten höll i sig under en längre tid. Forskarna menar att människor vi verkar bära på en slags ”vilande tacksamhetsreserv” som kom fram genom detta skrivande.

Många upptäcker skrivande i perioder av utmaningar, man känner behov av att skriva ner sina tankar och känslor i dagboksanteckningar, vilket definitivt är en form av egenbiblioterapi.